En fin egenskap hos människor är Ärlighet. Dvs, personer som är ärliga mot sina folk i sin omgivning men framförallt ärliga mot sig själva. Typ, självmedvetenhet.


Det här med det fina med ärlighet har nått fler än bara mig. Jag tycker det är väldigt många som snackar om sig själv som “ärliga” och menar på att “sån är jag!” och nästan skryter om denna fantastiska egenskap.


Men allt för ofta är det här samma personer som sammankopplar ärlighet med att säga precis vad man tänker och tycker till allt och alla.


…Detta är någonting som stör mig nåt så otroligt mycket. Jag blir helt matt av synen när dessa super-ärliga personer berättar för någon att “Den där tröjan var nog inget jag skulle köpt” eller “Du passade bättre i brunt hår” eller varför inte “Jag skulle aldrig ha köpt en soffa från IKEA för så mycket pengar som du gjort..” ?



-För att ta några exempel ur min vardag.


“Ärlighet varar längst” heter det ju. Men tyvärr varar inte ens vänner lika länge om man går runt och ska vara såhär jävla super-ärlig. Jag tycker att vänlighet och beröm varar längst.


Skitsamma om din kompis har färgat håret i en konstig blond-grön färg. Hon kanske vill ha det så? Vem är du att säga till om det!? Och OM hon nu frågar tycker jag ändå att man kan säga att hon är fin precis som hon är!


Förmodligen har hon ändå en spegel hemma och vet hur hon själv ser ut. Färgar hon håret igen så ska det vara hennes beslut, inte ditt. Och nej det är inte elakt att inte säga just vad du tycker. Andra kanske tycker hon passar i den blonda färgen. Jag tycker inte man ska göra andra människor osäkra på det här sättet.


-Förstår ni hur jag menar?


Det är skillnad på att vara ärlig och elak. Och gränsen är för mig väldigt tydlig. Men uppenbarligen inte för många andra.