Jaha. Här sitter jag och har dödsångest! Kul va!
Jag förstååååår inte varför, VARFÖR jag ska gå in på bloggar och läsa om andras sjukdomar? Nu har jag suttit och maniskt läst en tjejs blogg som precis dött i cancer. Kul av mig. Klumpen i magen har växt och jag tycker allt är så himla sorgligt. Jag grät då jag läste inlägget av hennes pojkvän. Det var så fruktansvärt sorgligt.
Också sitter jag är, kry som en nötkärna (PEPPAR, PEPPAR!) och mår dåligt över hur jag lever mitt liv. Det är så mycket jag Vill göra men skjuter upp framför mig.
Jag tänker mycket på Anton i sånna här stunder. Tänker på allt jag vill uppleva med honom, och tänker på hur många timmar jag lagt ner på att irritera mig och inte vårda det fina vi har.
Jag vill inte dö. Jag vill ju gifta mig med Anton. Jag vill gå i stor vit klänning och vara mitt vackraste jag till låten “Av längtan till dig”. Jag vill ha en stor fest. Jag vill resa jorden runt i ett år. Med Anton. Sen vill jag ha barn. Jag vill flytta utomlands med min lilla familj. Jag vill ha ett svenssonliv. Jag vill skriva en bok. Ha ett roligt kreativt jobb. Ha en talkshow på SVT. Ett eget radioprogram också tror jag. Jag vill bli jätterik. Köpa ett hus i Rom åt mamma och pappa. Ha massa stora familjemiddagar med hela släkten. Jag vill hinna berätta för varenda person i mitt liv hur bra de är, jag vill åka på resor med alla kompisar.
Jag har inte tid att dö. Förstår ni? Det är så mycket jag vill. Och egentligen vet jag inte vad man väntar på hela tiden? Jag kan ju också få en hjärntumör närsomhelst. Du också!
…Den här känslan gör ont. Det är som om man aldrig kommer leva livet som varje dag är den sista, Om det nu inte ÄR så.
Tags: cancer, dödsångest, HanaPee, peppar
Annas blogg är så fin.
Anna var så fin.
Hennes man var så fin.
De gifte sig i oktober.
Hennes dotter var 2 år.
Det är så jävla fel!!!
Skrev ett inlägg om det igår. Störtlipar.
jag gör precis samma sak trots att jag vet hur det slutar. som grädde på moset har jag en fantastisk hypokondri och sen är dödsångesten total. det ligger nog något i det sista du skrev. man lever aldrig livet som att varje dag är den sista, om det inte verkligen vore så. jag vet inte om det kanske beror på att man har lärt sig att inte tänka på döden, eller kanske att det är så svårt att greppa att man kan vara borta för evigt imorgon.
Jag brukar få omvänd ångest. Bli jätterädd för att min kille ska dö. Gå på morgonen och sen aldrig komma hem igen. Så jag hatar när vi skiljs osams. För att jag skulle ångra ihjäl mig om det vae sista gångne vi sågs. Sunt va?
Jag har varit rädd för att jag ska få nån obotlig sjukdom(typ neurotisk) och se livet förtvina från en sjukhussäng i princip. Nu har jag lagt av lite tack vare min pojkvän, hur kan han vara så icke-rädd för att dö?? Som min mentor sa - den bästa investeringen är att ha friska föräldrar.
Vad var det för blogg?