Har fått info om utvecklingssamtal nu. Äntligen. Det här är lite konstigt, men det känns som att jag senaste tiden bara haft kontakt med de flesta av mina lärare enbart när de är sura på något jag skrivit. Det känns superfrämmande, eftersom jag alltid varit skötsam och präktig som ett as och bara fått beröm och positiva ord. Det här är första gången jag är rädd för att få skit, typ. Rent akademiskt så är jag en dröm, det är bara mitt skrivande som eventuellt kan fucka upp saker.
Jag vill ha ett annan sorts relation till mina lärare. Jag vill att det är MIG de ska komma till när de lite diskret undrar hur “läget är i klassen” och vilka grupperingar som finns. Fattar ni? Vill bli spontant inbjuden till personalrummet för en fika efter sista lektionen liksom. Vill vara deras högra hand. TJALLAREN, med andra ord, den som sabbar allt roligt…
Liksom, om en lärare för ett år sedan sagt “Frans, kan du stanna kvar efter lektionen” så hade jag instinktivt förväntat mig beröm och ett fint samtal. Nu så går jag direkt in i försvarsställning och förväntar mig bråk och stenhård argumentation. Visst är det hemskt? Är exakt samma person som jag var förr också, den snälla, fattar ni hur FRUSTRERANDE detta är?
Är det värt det? Ja, men det är lite småjobbigt sådär…
Tycker att du verkar lite smygelak, på ett lite obehagligt sätt
Om man inte träffat mig och bara läst min blogg så är det inte speciellt konstigt…
Twittran, vem är INTE smygelak på en blogg? Det är underhållande att provocera och driva med saker och sig själv och få det roligt, promise. Jag är stundtals smygelak på min blogg, men folk ratar varken den eller mig för det. Det är liksom upp till en själv hur pass mycket man väljer att ta varje stavelse seriöst…
Förresten, Frans, som den enorma stalker jag är såg jag att du blivit taggad på ett sånt där taggningsfoto - på “sportig”. Kom i chocktillstånd. Undrar nu: hur gick detta till?
Tack Flicka! Hahahaha angående det där med sportigheten så var det ENBART ironi! Jag hade hellre velat bli taggad som typ skvallerkärring eller nåt istället, men nu blev det inte så…
Åh, fy satan vad gött det är att slippa högstadium och gymnasie!
Jag var också nörden med betygen genom hela skoltiden. Pluggade som en gnu, visste alltid allt hela tiden när läraren frågade och fick bara höra positiva saker under utvecklingssamtalen. Ett flertal mycket inkompetenta lärare gav mig dock en helt annan syn på lärare och på betygen som fungerar som “morot” i vårt vackra svenska utbildningssystem.
I ettan på natur slutade jag bry mig om vad lärarna tyckte och började prestera medelmåttigt. Istället började jag arbeta som ambassadör på min skola och lade ned min själ i att locka nya elever till natur. Det hela fortsatte med åtskilliga extrajobb på universitetet där jag pluggade engelska. Skrev blogg, tidningsartiklar, krönika, jobbade som ambassadör, som fadder för utbytesstudenter, som yogainstruktör och senare ledare för en stor gymnastiksförening parallellt med studierna.
Idag har jag medelmåttiga betyg men har mer än tillräckligt med kompetens för att slå mina gamla engelskalärare. Samtidigt har jag en pärm fylld med intyg och rekommendationsbrev från lärare, studierektorer och informatörer på universitetet och gymnasieskolan från mina extrajobb.
Vad jag vill säga med denna löjligt långa kommentar är: Sluta oroa dig för vad lärarna tycker om dig och gör saker såsom du vill istället. Det innebär självklart att du inte ska gå bärsärkargång och skita i allt. Nej, slappna bara av istället, plugga och kom ihåg att BETYG är det SISTA en arbetsgivare tittar på när den anställer (om du inte tror mig kan du mejla en studievägledare på valfritt högre lärosäte och fråga. Fråga inte dem på gymnasiet och DEFINITIVT inte dem på grundskolan. Vår studievägledare tyckte jag skulle gå lantbruksgymnasium eftersom jag var intresserad av naturvetenskap, sablans idiot).
Okej, nu är jag nog färdig.
Fortsätt skriva din sköna blogg, läser den varje dag när jag saknar Sverige och svenska språket.
Mvh
Medelmåttan på utbyte i Sydkorea
Åh, tack nerd, fan vad mkt du verkar ha haft på gång! Grejen är ju den att man måste ha betyg för att komma in på utbildningen man vill, och till alla “bra” utbildningar så är det i princip bara toppbetyg som gäller. Att sedan arbetsgivaren skiter i ens betyg är ju en annan grej, men det gäller att bara ta sig över universitetströskeln och få den utbildningen som krävs!
Men är det verkligen så illa med människan? Om vi kan gömma oss bakom en blogg eller någon annan form av anonymitet så är vi eller vill vi vara elaka? Hur avgör ni vad som ska tas seriöst, vem är det som har tolkningsföreträde? Varför är det inte konstigt att man kan uppleva dig som elak?
Sen har du helt rätt, det gäller att ta sig över “universitetströskeln”! De flesta lärare jag haft under min skolgång (går i gymnasiet nu) har varit schysta och inte inkompetenta på något sätt, sen finns det ju undantag, precis som i alla yrkesgrupper. Det verkar som om det finns vissa regler, exempelvis så ska man hata skolmat och lärare. Läste någonstans att de flesta felaktiga betyg som sätts är för höga…