När jag blev deprimerad första gången var jag nyss fyllda 18 år. Och nu snackar vi inte “Jag är ledsen och känner mig dålig en vecka buhu, buhu” -deppig. Utan jag blev riktigt, riktigt deprimerad. Jag mådde skit i flera månader, till-och-från i över ett år. Jag fick för första gången ångestattacker och visste inte hur jag skulle ta tag i mig själv? Självklart gick det upp och ner, men konstant fanns det en klump någonstans inom mig.
Alla mörka känslor kom som en CHOCK. Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig hur det var att må så dåligt. Visst hade jag varit ledsen förr, men inte så här. Jag hade levt ett så pass skyddat liv, ingen hade berättat för mig att livet ska va ungefär lika jobbigt som det är lätt. Jag gick med föreställningen om att livet faktiskt var en dans på rosor.
..Och tanken av att ALLA omkring mig mådde bra, fanns hela tiden där. Jag kände mig ensam. Jag avundades de jävlarna gick runt och va så jävla lyckade och aldrig kände någonting. Känslan av att alla var så ytliga och lättsamma och jag så komplicerad och psykiskt störd fanns hela tiden där.
Det är inte för än nu, några år efteråt som jag kan titta tillbaka på det som hände, det jag kände och allt runtomkring och tänka på hur mycket smärta jag hade kunnat sluppit. För tänk om jag hade vetat det jag vet nu..?
Tänk om jag hade vetat att alla, precis varenda människa, har mörka perioder
Att flera av mina kompisar känner samma ångest som mig
Att det inte spelar någon roll om jag gjort misstag, -jag är bara människa!
Tänk om jag förstått skillnaden på självförtroende och självkänsla?
Eller vikten av oavsett vad som händer sätta sig själv i första rummet
Vetat att ältande och besatta tankemönster går att bryta med träning
Att jag förtjänar att vara lycklig
Tänk om jag förstått att Anton inte alls kommer dra, oavsett vad jag gjort
Att det är okej att inte veta vart man ska ta vägen, så känns det helt enkelt ibland
Att det inte bli bättre av att tycka synd om sig själv
Min depression handlade väldigt mycket om att jag slog på mig själv. Att jag inte såg vad jag förtjänade, att jag trodde det var möjligt att vara någon slags supermänniska. Sen blev jag livrädd för själva depressionen i sig. Aldrig innan hade jag sett mig som en person med så mycket känslor. Och hela tiden fanns en oro över att jag var psykiskt störd och att det aldrig skulle bli bra.
…Så om det är någonting jag vill att ni ska ta åt er och med er från den här bloggen det just sånt här. Hur okej det är att må dåligt, att du inte är ensam, men också vikten av att vara positiv, att man är tvungen att ta sig kragen och lära sig älska sig själv.
Det finns två saker du kommer ha tills du dör,
Livet
& dig själv
Och ja hörrni, det gäller ju att vårda det man har. Vattna livet med optimism och sola er i egenkärlek!
