WWW.HANAPEE.BLOGG.SE

Välkomna in i värmiz!

HanaPee.blogg.se

Det har varit en fin tid här på KGB. Jag har haft två snälla och roliga chefer och tvättat mitt hår i dyrt gratis-schampoo.

MEN, Allt har sin tid. Och jag måste följa blogg-hjärtat.

Vad tror ni om det här? Följer ni tillbaka dit allt startade?

Anton är i köket och stökar. Jag övervakar honom. Minsta lilla rörelse lagras i minnesbanken. Han ska göra sig den traditionella latten. Snabbt trycker han på ON-knappen på den blanka kaffemaskinen. Han tar ett steg åt höger, öppnar köksluckan och tar fram.. Bönorna! Dessa bönor som han pratar så mycket om.


Det finns olika sorter. Men han verkar ha hittat just sin sort det senaste halvåret. En sort som passar hans smaklökar perfekt. Anton häller med sina manliga, erfarna händer ner bönorna i kvarnen. Pekfingret för han mot “Mal-knappen” och ett öronskärande hack-ljud sprids i lägenheten.


Men för Anton är ljudet inget nytt. Det här är ljudet av hemma, ljudet av glädje, ljudet av liv och energi. Han gillar ljudet. Han står och tittar på kaffemaskinen medan kvarnen maler och det filtret fylls med nymalda bönor. Han ser sig själv i den spegelblanka maskinen och vaknar upp ur mal-koman. Det är dags nu, tänker han. Dags att använda tampern.


Ur samma köksskåp som innan tar han fram det silverfärgade verktyget, han väger den i sin hand. Den har några gram på halsen, tänker han och stänger sedan köksluckan. Han tar ett steg mot kaffemaskinen där de nymalda bönorna väntar på att bli pressade.


Det är i ett slag han trycker till bönorna med all sin kraft. Anton känner hur svetten pärlas i pannan. Han trycker till en sista gång. Han vet exakt hur detta ska gå till. Han har gjort det hundratals gånger förr. Det sitter i blodet på honom. Han tittar på de perfekt pressade bönorna och tar med ett snabbt blås bort överflödet av korn.


Det är nu det händer! Tänker han. Det är nu kaffet ska göras och magi skapas! Han sätter in filtret i kaffemaskinen, ställer det redan framtagna glaset under och trycker till den där knappen med kaffekoppen på. Knappen som får Det att hända.


Maskinen brummar till. Anton blir för en hundradels sekund livrädd, en kallkår går genom ryggraden, har han glömt någonting?! Var vattenbehållern fylld?! Men maskinens igenkännande läten lugnar honom. Han har inte glömt något. Men han har lärt sig av misstagen. Anton tänker tillbaka på sin fruktansvärda tur i oturen då han en gång hade glömt att just fylla vattenbehållaren. Det hade kunnat sluta i katastrof den gången. Men som vanligt är han kvicktänkt och hann denna gång stänga av hela maskineriet innan något bränt fast.


Det är doften av nybryggt kaffe som får Anton att vakna upp ur sina dagdrömmar. Framåthukad över maskinen ser han hur kaffet rinner ner i det lilla glaset. Av gammal vana börjar nedräkningen från 28 sekunder gå i hans huvud. Han har kunnat läst sig till denna magiska siffra. 28 sekunder för det perfekta kaffet. 3… 2.. 1.. 0.. Anton trycker snabbt av och den bruna strålen stannar av.


Han tar upp glaset, håller det mot fönstret och granskar. “Perfekt..” mumlar han och får ett belåtet leende i ansiktet. Den creamn skulle få vilken barista som helst att svartna av avundsjuka. Det saftas i munnen på Anton. Han är mer kaffesugen än någonsin! Men han vet att det kommer bli en lång väntan. Kaffet ska bli en latte. Och inte en vanlig latte, en Islatte. Anton vet även här sedan gamla misstag att det inte går att kyla ner kaffet hur snabbt som helst, processen måste få ta sin tid!


Han ställer därför in kaffeglaset i kylen, lyfter snabbt på mjölkpaketet och skakar lätt. Det finns tillräckligt för två latte, tänker han entusiastiskt. Men han vet att det är bäst att inte ta sig för mycket vatten över huvudet. En får räcka denna eftermiddag, det är trots allt bara måndag och Anton vet att veckan kommer bjuda på fler koffeinkickar.

Tick… …Tack.. Tick… Tack… Tick.. Tack.. Tick ..Tack. Tick Tack TickTack TickTack! Tick!Tack!! Ticktack!!! Ticktack!!!TICKTACK!!!TICK!!!!!!TAAAACK!!!!!

Jag blir galen. Jag tror jag har någon form av autism. Detta är inget skämt. Jag gillar ju att ha kontroll, dvs. strukturerad omgivning med schema och gärna exakta klockslag för saker och ting. Sen har jag svåra koncentrationssvårigheter också.

Jag ska b.la. skriva om olika perspektiv på kommunikation. 5 sidor. Ska vara klart till på fredag. Som vanligt har man hunnit en bra bit:

M-I-G

KR.A-F-T

T-I-LL

LI.L-L.A

HJ.ÄR-NA.N

I-DA.G

Vem är jag?

Varför är jag inte blå?

Hur hamnade jag här?

Vart är mitt folk?

Vad är meningen med denna verklighet?


Jag har varit och sett Avatar i 3D ikväll. Hundra år efter alla andra. Men jag är så fascinerad. Det var den bästa filmupplevelsen sen Lejonkungen på bio, för min del. (Och jajaja amerikanska klyschor hit & dit, jag vill inte höra er kritik).


Det var helt fantastiskt!! Jag grät, jag skrek (inombords), jag blev förtvivlad, jag hatade människan och jag blev ett med naturen!

…OCH jag blev fruktansvärt deppig. För vad är det för mening att leva här bland kala träd, människor som knuffas, kallt & grått, petitesser som görs till problem, surhet, bitterhet, karriärsfixering och bara allmänt okärleksfullt?


OCH DET GÅR INTE PÅ NÅT SÄTT ATT KOMMA UR DETTA.


För hörrni, Pandora finns ju inte på riktigt.



Det var längesen jag gjorde en smiley i denna blogg. Men nu känner jag att läget är här. Jag vill att ni ska förstå hur ledsam allt det här känns, på riktigt. Så..

:,(

Kaxig tjej…..

Ikväll kör jag på en fejkad SIDECUT. Såg den på Lisas Place -bloggen. Jag tar inspiration från en 15årig tjej…


Det känns bra.


Samma mentala nivå.


Sjukt att hon är 15 egentligen. När jag var 15 hade jag stora blå hängselbyxor, “boxar-skor”, uppåtlugg i två hårspännen (korsade) och feministtröja.


Jag var nån slags färgglad HM divided Emo. Fast på den tiden fanns inte uttrycket “emo”. Och egentligen var jag nog mer åt Håkan Hellström -Flikkah.


Fast jag skrev aldrig Flikkah. Det var jag noga med.  Man var ju redan rätt cool på den tiden. Såpass cool att jag i ettan på gymnasiet bar en “Anti JL” -tröja. Dvs en t-shirt där jag själv hade ritat ett JL-tecken med ett stort rött kryss över…


Alltså..


Jag skäms. Jag gör faktiskt det. VAD TÄNKTE JAG?!


Jo hörrni. Jag vet hur jag tänkte! Jag tänkte att jag var alternativ och coolt. Tröjan var ett statement från min sida. Att jag minsann inte brydde om mig om märkeskläder.


Det här var alltså samma år som jag & Anton började dejta.


…Så egentligen, den största frågan är nog:

VAD I HELVETE TÄNKTE HAN!?

..Och ja. Jag ser likheterna; Samma slags huvudform. Liknande ögon och näsa och liten mun. Hon har mina drag. Eller jag har hennes? Jag vet inte.


MEN!


Om ni tycker att hon är lik mig så skulle ni se min mamma. Den här kvinnan ser exakt ut som min mamma. Det är helt sinnesjukt!?! Jag tänker inte lägga ut nån bild på min mor här, men ni som vet hur hon ser ut kan inte göra annat än att instämma?!


En till look-a-like som man har är faktiskt en av er bloggläsare. Josefine heter hon. HÄR kan ni läsa hennes blogg. KOLLA BARA HUR LIK HON ÄR MIG:

im blue dabeldidabelda dabel di dabel da

jag er njutbar

Känns som om jag går ettan på Estetiska programmet igen.

]]> http://www.katrinsgoodiebag.se/blog/hanapee/stripes/feed/