Anton är i köket och stökar. Jag övervakar honom. Minsta lilla rörelse lagras i minnesbanken. Han ska göra sig den traditionella latten. Snabbt trycker han på ON-knappen på den blanka kaffemaskinen. Han tar ett steg åt höger, öppnar köksluckan och tar fram.. Bönorna! Dessa bönor som han pratar så mycket om.


Det finns olika sorter. Men han verkar ha hittat just sin sort det senaste halvåret. En sort som passar hans smaklökar perfekt. Anton häller med sina manliga, erfarna händer ner bönorna i kvarnen. Pekfingret för han mot “Mal-knappen” och ett öronskärande hack-ljud sprids i lägenheten.


Men för Anton är ljudet inget nytt. Det här är ljudet av hemma, ljudet av glädje, ljudet av liv och energi. Han gillar ljudet. Han står och tittar på kaffemaskinen medan kvarnen maler och det filtret fylls med nymalda bönor. Han ser sig själv i den spegelblanka maskinen och vaknar upp ur mal-koman. Det är dags nu, tänker han. Dags att använda tampern.


Ur samma köksskåp som innan tar han fram det silverfärgade verktyget, han väger den i sin hand. Den har några gram på halsen, tänker han och stänger sedan köksluckan. Han tar ett steg mot kaffemaskinen där de nymalda bönorna väntar på att bli pressade.


Det är i ett slag han trycker till bönorna med all sin kraft. Anton känner hur svetten pärlas i pannan. Han trycker till en sista gång. Han vet exakt hur detta ska gå till. Han har gjort det hundratals gånger förr. Det sitter i blodet på honom. Han tittar på de perfekt pressade bönorna och tar med ett snabbt blås bort överflödet av korn.


Det är nu det händer! Tänker han. Det är nu kaffet ska göras och magi skapas! Han sätter in filtret i kaffemaskinen, ställer det redan framtagna glaset under och trycker till den där knappen med kaffekoppen på. Knappen som får Det att hända.


Maskinen brummar till. Anton blir för en hundradels sekund livrädd, en kallkår går genom ryggraden, har han glömt någonting?! Var vattenbehållern fylld?! Men maskinens igenkännande läten lugnar honom. Han har inte glömt något. Men han har lärt sig av misstagen. Anton tänker tillbaka på sin fruktansvärda tur i oturen då han en gång hade glömt att just fylla vattenbehållaren. Det hade kunnat sluta i katastrof den gången. Men som vanligt är han kvicktänkt och hann denna gång stänga av hela maskineriet innan något bränt fast.


Det är doften av nybryggt kaffe som får Anton att vakna upp ur sina dagdrömmar. Framåthukad över maskinen ser han hur kaffet rinner ner i det lilla glaset. Av gammal vana börjar nedräkningen från 28 sekunder gå i hans huvud. Han har kunnat läst sig till denna magiska siffra. 28 sekunder för det perfekta kaffet. 3… 2.. 1.. 0.. Anton trycker snabbt av och den bruna strålen stannar av.


Han tar upp glaset, håller det mot fönstret och granskar. “Perfekt..” mumlar han och får ett belåtet leende i ansiktet. Den creamn skulle få vilken barista som helst att svartna av avundsjuka. Det saftas i munnen på Anton. Han är mer kaffesugen än någonsin! Men han vet att det kommer bli en lång väntan. Kaffet ska bli en latte. Och inte en vanlig latte, en Islatte. Anton vet även här sedan gamla misstag att det inte går att kyla ner kaffet hur snabbt som helst, processen måste få ta sin tid!


Han ställer därför in kaffeglaset i kylen, lyfter snabbt på mjölkpaketet och skakar lätt. Det finns tillräckligt för två latte, tänker han entusiastiskt. Men han vet att det är bäst att inte ta sig för mycket vatten över huvudet. En får räcka denna eftermiddag, det är trots allt bara måndag och Anton vet att veckan kommer bjuda på fler koffeinkickar.