Det här är helt sinnessjukt.


På mindre än en månad har kanske 5 par i min närhet gjort slut. Det har handlat om flera årslånga förhållanden då de tillslut kommit till en punkt då de inte kan vara tillsammans längre.


Och jag blir såklart helt nojig av det här.


Om de två som verkade ha världens bästa förhållande gör slut, borde jag också dumpa Anton!? Eller kommer han dumpa mig?! Helt plötsligt. Det skulle vara min största mardröm.


…Att gå runt och lita på varandra. Känna att förhållande är uppbyggt på ärlighet och sen hux flux en dag kommer Anton och bah “Du Hanna.. Det här funkar inte längre, jag måste flytta ut..”


Fast mest rädd är jag nog för mig själv. Att jag ska tappa känslorna. Att jag helt enkelt inte ska älska Anton eller vara lycklig med honom. Vilket iofs är lite paradoxalt eftersom jag skulle ju inte vara så rädd om jag nu inte älskade honom och var lycklig med honom?!


Men jag antar att så här är livet. Man älskar, man hittar nya vägar i livet, man stannar kvar, man tar fel, man hittar rätt. På nåt sätt tror jag att man måste försöka slappna av. Att följa något slags öde. Om det inte funkar att vara tillsammans, nä då var det nog inte meningen heller.


När jag skrev om sånt här för flera år sedan fick jag en kommentar från en tjej, som handlade om att hon gjort slut med sin kille, eftersom det inte funkade längre, men att det hon mådde dåligt över i efterhand var alla tusentals stunder hon oroat sig för att det skulle ta slut och inte kunnat njuta av att bara vara kär och lycklig.




Det där är nåt jag försöker komma ihåg. Att precis vad som helst kan hända, att allt i hela livet hänger på en liten skör tråd. Och framförallt att det är omöjligt för mig att kontrollera framtiden. Det enda jag kan göra är att lägga näsan i Antons nacke och dra in ett djupt andetag och vara tacksam över lyckan jag känner, just nu.




Amen.