Vi börjar det här blogginlägget med en kärleksfull bild på mig och mina nötter.

Jag ska med de klaraste &  ärligaste orden försöka förklara hur jag känner kring det här med bloggen:

• Bilden av mig. Ja här är alltså en punkt som klämmer lite extra mycket. Frågan “vem är jag?” uppkommer rätt ofta i tankar kring denna blogg. Det är jobbigt att känna att människor har en “bild” av hur man är. Självklart blir det så, och det är inget KONSTIGT med det. Men det är ändå jobbigt. För mig. Ingen människa är endimensionell och inte jag. Det händer att jag får dåligt samvete när jag får kommentarer som “oj trodde du skulle vara mer galen i din videoblogg”.  Jag är bara JAG! Nynnar ljust på “..see mig för häääär äär jaaag… lååt mig fåå kommaaaaa nääära… äälskaa mig för deeeen jag äääär..”

• Pressen att skriva. Jag vet inte om det kanske skulle vara lättare att blogga för blogg.se där jag inte bloggar för “nån” så att säga.  Men jag kan ibland känna att jag skriver bara för att skriva! Och det tar ju bort charmen med bloggningen. Jag blir stressad om jag inte skrivit på en hel dag.

Jaja. Nog med gnääääll. För vet ni vad som väger upp? Vad som gör att jag känner att det vore en OMÖJLIGHET att sluta blogga?

-Era mejl och kommentarer. Ni hör av er med problem, tankar och djupa som små känslor. Den här bloggen har gått från att vara en mens/bajs/kiss -blogg till en slags feelgood-blogg. GALET! GALET!

Men det är då jag känner att jag får ut något av det här.

DET och då ni höjer mig till skyarna… ego-boosten är obetalbar. Jag sitter och kurrar och myser loss. Hehe.

Så ni kan vara lugna. Jag ska inte sluta blogga nu. Jag är bara en väldigt känslomässig och spontan människa i verkligheten och nackdelen med att ha en blogg då är att ni direkt får ta del av mina impulsiva känslor.

Nu vet ni deeeeeeeeeet.

Älskar er!